Under Covid-19-pandemin sattes Sveriges krishanterings- och produktionsplaneringsförmåga på prov inom vården. Ritva Rosenbäck har i sin avhandling vid Högskolan Väst undersökt hur svenska sjukhus hanterade kapaciteten för att vårda covidpatienter.
Behovet av anpassningsbarhet i vården
Ritva Rosenbäck, utbildad civilingenjör i kemi med erfarenhet från både industrin och vården, har analyserat hur akutmottagningar, intensivvårdsavdelningar och slutenvården byggde upp kapaciteten under pandemin. Hennes forskning visar att intensivvården behövde mest kapacitet och att en adaptiv beslutshierarki fungerade bättre än en centraliserad.
– Det blev tydligt att det var intensivvården som behövde mest kapacitet. När jag började forska i november 2020 hade pandemin lämnat sitt mest akuta skede, och jag ville undersöka hur kapaciteten dagligen behövde balanseras mot de olika vårdbehoven, säger Ritva Rosenbäck, doktor i industriell ekonomi.
Anpassning och delning av kunskap
Pandemin skilde sig från andra kriser genom att den varade länge och krävde kontinuerlig anpassning. Rosenbäck fann att en delegerad beslutshierarki var mer effektiv än en centraliserad. Läkarna stod inför nya utmaningar varje dag och erfarna läkare kände att de återvände till sina första arbetsdagar.
– Organisationen behövde vara adaptiv snarare än rigid. Man var tvungen att lära sig vad som funkade och man visste inte vilka kompetenser som behövdes när. Dessutom gick pandemin i vågor, så mellan vågorna gick man tillbaka till vanlig vård. I den här märkliga situationen hade man stor nytta av varandras arbete. Bland annat hade läkarföreningarna webbinarier på onsdagar där man delade med sig av de senaste rönen, säger Ritva.
En viktig upptäckt var att lägga patienterna på mage, vilket visade sig vara en effektiv behandling. Rosenbäck är dock kritisk till den passiva kunskapsspridningen från myndigheterna under pandemin.
Konsekvenser av adaptivt ledarskap
Rosenbäck identifierade tre avgörande konsekvenser av adaptivt ledarskap under pandemin: förberedelse, hantering av det tidiga skedet och tillgång till resurser som material, personal och lokaler.
– En bra krisberedskap kräver en låg beläggningsgrad, något vi inte har i Sverige idag. Det är svårt, för låg beläggning kostar pengar. Men saker man kan göra i förberedande syfte är att skriva avtal om hur man flyttar personal vid en kris. Man kan också utbilda personalen i andra uppgifter, som IVA-vård.
Lärdomar inför framtiden
När det gäller hanteringen av pandemin anser Rosenbäck att vissa åtgärder kunde ha införts tidigare, såsom bättre förståelse för hur vårdpersonal kunde smitta varandra och snabbare utbildning för personal som hade mindre att göra.
– Man lärde sig allt eftersom, och lärandet visade sig vara en nyckelfaktor tillsammans med positiv storytelling. Om den personal som flyttats till IVA kunde komma tillbaka till sin avdelning med en bild som var okej, så motiverade det andra att flytta, säger Ritva.
