Svenska verksamheter utsattes för i genomsnitt 2 352 cyberattacker per vecka under juli, en ökning med 36 procent jämfört med samma månad förra året. Därmed är Sverige det mest utsatta landet i Norden och det näst mest utsatta i Europa efter Tyskland, enligt statistik från säkerhetsföretaget Check Point Software.
Ökningstakten är dubbelt så hög som i övriga Europa
Mätningen bygger på data som Check Point löpande samlar in från sina egna tjänster världen över, och den svenska siffran sticker ut i jämförelsen. Globalt låg snittet på 2 336 attacker per organisation och vecka under juli, vilket motsvarar en ökning med 16 procent. För Europa som helhet var ökningen 18 procent.
Sverige ligger alltså inte bara högre i absoluta tal utan ökar dubbelt så snabbt som den europeiska omgivningen. Det är en förskjutning jämfört med tidigare år, då svenska organisationer i flera mätningar låg nära eller under det globala genomsnittet.
Två förklaringar återkommer i branschens analyser. Den ena är digitaliseringsgraden: ju fler tjänster som är uppkopplade, desto större angreppsyta. Den andra är det säkerhetspolitiska läget i Europa, som gjort svenska mål mer intressanta för statsunderstödda och ideologiskt drivna aktörer.
Offentlig sektor står först i skottlinjen
Fördelningen mellan sektorer följer ett mönster som varit stabilt över flera mätperioder. Offentlig sektor tar emot flest attacker i Sverige, följd av finanssektorn och därefter hälso- och sjukvården.
Gemensamt för de tre är att de förvaltar stora mängder personuppgifter som går att använda som påtryckningsmedel, och att driftstopp får omedelbara konsekvenser för många människor. Det gör verksamheterna till attraktiva mål även för angripare vars huvudsakliga drivkraft är ekonomisk.
Ransomware växer trots lägre lösensummor
Parallellt med attackvolymerna fortsätter utpressningsprogram att vara det enskilt största hotet mot både företag och offentliga verksamheter. Antalet angrepp ökar, men den ekonomiska logiken har förändrats.
Enligt cybersäkerhetsföretaget Arctic Wolfs årsrapport har den begärda lösensumman nästan halverats och ligger nu på i genomsnitt motsvarande omkring 3,7 miljoner kronor. Angriparna kompenserar med volym: fler offer, lägre krav per offer och kortare tid mellan intrång och utpressning.
För en drabbad organisation innebär det att kostnadsbilden flyttas. Den stora utgiften är sällan lösensumman i sig utan avbrottet, återställningen och den efterföljande granskningen.
Nya lagen flyttade frågan till styrelsebordet
Sedan den 15 januari 2026 gäller den svenska cybersäkerhetslagen, som genomför EU:s NIS2-direktiv. Lagen omfattar betydligt fler verksamheter än det tidigare regelverket och delar in dem i väsentliga respektive viktiga verksamhetsutövare.
Sanktionsavgifterna för väsentliga verksamheter kan uppgå till tio miljoner euro eller två procent av den globala omsättningen. Lika viktigt i praktiken är ansvarsfördelningen: styrelseledamöter kan hållas ansvariga för brister i arbetet, vilket gör att frågan inte längre kan delegeras nedåt i organisationen.
Till detta kommer rapporteringsplikten, som kräver att incidenter anmäls inom snäva tidsramar. Det förutsätter övade rutiner för upptäckt, klassificering och eskalering, inte bara tekniska skydd.
Certifieringar blir ett mätetal
Regeringen har beslutat om en nationell strategi för cybersäkerhet där ett av målen är att fler svenska organisationer ska vara certifierade. Nationellt cybersäkerhetscenter börjar under 2026 mäta antalet certifierade företag och organisationer.
För mindre bolag har certifieringen ett dubbelt värde. Den höjer den egna skyddsnivån mot de vanligaste angreppen, och den fungerar som dokumentation gentemot kunder och upphandlare som i allt högre grad ställer krav längs hela leverantörskedjan.
Det här betyder siffrorna för svenska beslutsfattare
En ökning på 36 procent på ett år gör det svårt att behandla cybersäkerhet som ett projekt med slutdatum. För ledningsgrupper handlar det snarare om att lägga in kostnaden som en löpande driftpost och att koppla den till kontinuitetsplaneringen.
Tre frågor är särskilt konkreta att ta ställning till: vilka leverantörer som har åtkomst till interna system, om säkerhetskopiorna klarar ett angrepp som riktar sig mot dem, och om ledningen faktiskt har övat ett skarpt scenario. Den som svarar nej på den sista frågan kommer att fatta sina svåraste beslut för första gången mitt i en pågående kris.
